Den spanska strandpromenaden. Varje stad som, med någorlunda värdighet i sitt ortsnamn, vill kalla sig badort måste ha tillgång till en strandpromenad. En strandpromenad är i all sin enkelhet genialisk och nuddar människans hybris inför det faktum att naturen kan och ska tämjas, vara tillgänglig människan med all sin storslagenhet och skönhet. För det handlar faktiskt om det. Havet, med sin kraft och berusande meditativa inverkan på människan är väl dokumenterad. Vågornas oavbrutna slag mot strändernas ryggrad både bestraffar och belönar. Havets volym är kanske ingenting man dagligdags reflekterar över men djupet och vattenmassorna finns där hela tiden, med sina miljarders ton ligger det där och rör sig långsamt.
En strandpromenad värd namnet är som aortan. En alltigenom livsgivande kroppspulsåder som utan sin existens snabbt släcker ned det liv som finns. Själva promenaden, stensatt, bred och palmkantad. Du har stranden på din ena sida och kanske en bilväg på den andra sidan(gärna avstängd under högsäsong). Sedan har du det obligatoriska pärlbandet av barer, caféer och restauranger med utsikt över vattnet.
En tidig kväll. Klockan är kanske runt sju, halv åtta. Havsvinden sveper in med lätta smekningar och finns där endast som en vag påminnelse om sin existens. En bred strandpromenad, där jag utan problem kan rulla min barnvagn, få möte av fyra spanska kvinnor i bredd utan att behöva väja eller styra undan. Palmerna står som stolta tennsoldater, rakryggade och bara med en anings lutning ut mot havet. Jag passerar utomhusstående strandgym och lekparker. En och annan skulptur, vissa av sten andra av brons. Vid väl valda platser finns det fiskrestauranger direkt på beachen, liksom utplacerade på måfå, tillsynes utan planering eller eftertanke.
Pärlbandet av barer och restauranger ger sig tillkänna med hög musik eller förföriska dofter av grillad mat. Jag rullar min son framåt lycklig över att få ge och dela allt detta liv med honom. Han sitter och är i sin egen värld, gnagandes på en bit gurka. Han väcks endast upp ur sin trans då en hund går förbi. Hans stora, blå ögon är som enorma bassänger vilka flörtiga kvinnor ogenerat kastar sig in i. Jag frågar min son om han har det bra, omedveten om att jag egentligen bara accentuerar det faktum att jag är lycklig. Han svarar inte, men jag känner ändå kraften och mängden av kärlek stråla mot mig då han ler. Kärleken som han hinkvis fyller mig med bara genom att finnas till.
svenskaresebloggen 