Fader vår – Inger Edelfeldt.

Omslagsbild: Fader vår

Norstedts 2016.

Inger Edelfeldt är kanske Sveriges mest mångfacetterade alfabetssmed. Hennes palett rymmer högskapande färger som romaner, barn- och ungdomsböcker, novellsamlingar, diktsamlingar och seriealbum. Denna förmåga och nyfikenhet att undersöka olika steg och nivåer i sitt kreativa kretslopp är ovanlig och, tycker jag, fascinerande. Ända sedan debutromanen Duktig pojke 1977 har hennes framfart i de litterära pisterna rört sig fram med en pondus och en självklarhet som nu förärat henne en plats bland de största nu verksamma författarna.

Hennes nya roman Fader vår är en välkommen kommentar eller frågeställning om det som lite nedsättande brukar kallas new age. Jag personligen är inte särskilt andlig eller troende, så det är uppfriskande och en aning oväntat att jag med sådan iver sjunker allt djupare ned i romanens handling.

Huvudpersonen Anna är journalist och framskrider i tillvaron med en känsla av att inte riktigt höra hemma i sin familj. Efter att fått ta del av information som kapitalt omvärderar hennes ursprung och samtidigt ger förklaringar till den alienation som hon känt under sitt liv, beger hon sig till en plats som heter Hagbraket.

Hagbraket är skådeplatsen för Muni Ra, en man som håller seanser och möten med tillresta människor med krämpor och diverse oklara motiv. Annas motiv till att resa dit är en mix utav en värkande rygg och att demaskera det hon förmodar är charlataneri. Det bakomliggande motivet är dock att konfrontera den livsavgörande information hon tilldelats.

Kretsen kring Muni Ra är en brokig samling figurer och under resans gång tillkommer ett antal personer. Anna utmanas till att försöka komma nära Muni Ra, men försöken går i stå. Inger Edelfeldt tar verkligen med denna roman begreppet New Age på allvar. Hon använder skickligt friktionen mellan ett hippiekollektiv som huserar i ett läger strax intill Hagbraket och en framgångsrik advokat. Två planeter i varsin ände i det universum som vi kallar samhället. Båda lika fascinerade och hängivna det som andra lätt avfärdar som flum. Som motvikt har vi hennes exman, en vederhäftig teaterman som verkar ha till uppgift att ständigt nedsabla Anna.

”Det var som om allting förvandlades till trådar i det spindelnät jag spann in mig i, och jag ville komma åt själva spindeln, få död på den; men den var ju jag själv.”

Boken är skriven i jagform och antar ett lätt dokumentär form, vilket gör att man ser Edelfeldt själv i Anna. Det är en styrka med boken att man får följa Anna under hennes research över det som försiggår på Hagbraket och över gåtorna kring hennes egen existens. Denna roman blir en scen där begreppet new age med allt vad det innefattar av fördomar, funderingar och fakta långsamt får sjunka in i en. Jag blir glad över denna roman eftersom jag med den får chansen att tillförskansa mig tankar om new age som annars svårligen tagit sig in till min tankevärld. Denna bok har gjort mig till en rikare människa.

Annonser

Mannen som läste högt på 6.27-tåget.

mannen-som-laste-hogt-pa-0627-taget

Jean-Paul Didierlaurent har tidigare skrivit prisbelönta novellsamlingar, men debuterar nu med en roman. Handlingens huvudroll innehas av Guylain Vignolles. En man vars dagar tillbringas vid en monstruös maskin som tuggar i sig böcker som inte längre får plats i boklådornas försäljningshyllor. Guylain som framlever sina, till synes meningslösa, dagar på arbetet och hemma i sin lägenhet tillsammans med sin guldfisk. Mellan hemmet och arbetet finner han dagligen det ljus som hans liv suger sin näring ifrån. Där på tåget har han högläsning för sina medpassagerare, blad från bokslukarmaskinen som undkommit att bli ny pappersmassa får ett nytt tillfälle att bli upplästa, nu med publik.

Runt Guylain kretsar en serie figurer som liksom huvudrollsinnehavaren själv hamnat utanför cirkeln. De tar sig fram på sina egna äventyr. En letar efter sina försvunna ben en annan använder sig av versmåttet alexandrin i sin kommunikation. En dag störs Guylains ordning av en upptäckt, han hittar en USB-sticka på morgontåget. Den visar sig tillhöra en kvinna som går under namnet Julie, innehållet är en slags dagbok. Tillsammans med sin benletande vän får de fram viss information om denna mystiska kvinna. Guylain inleder sitt letande genom Paris. Denna bok och dess karaktärer påminner lite om de öden och äventyr man kan finna i Arto Paasilinnas böcker. Detta är en munter och tankeväckande bok med mycket värme som jag bär med mig nära mitt hjärta ett bra tag.

Norstedts 2015