Duo tapas x 3.

Äta god mat i Sevilla är ingen självklarhet. Som oinformerad besökare är det lätt att gå i fällan. Det finns restauranger som lever på naiva turister. Detta gäller ju överallt. I alla städer. Därför är det med glädjen djupt nedstoppad i kavajens bröstficka som vi slår oss ned på Duo tapas uteservering.

Duo tapas ligger på Calle Caletrava 10 alldeles nära det underbara Alameda Hercules. Hur vi hamnade här? Vi fick tips om denna trevliga tapasrestaurang från 2 av varandra oberoende källor.

Vad är det som gör Duo tapas så bra?

Till att börja med så ligger uteserveringen på ett jättemysigt torg, bredvid en liten kyrka. Personalen är extremt trevlig och serviceinriktad.

Själva maten då?

Man kan äta både huvudrätter och tapas, vi satsade enbart på tapas. När man har en 5 månaders liten kille så är det inte läge med en trerättersmeny. Att äta tapas med en oberäknelig liten varelse som Lilleman är perfekt. Tapas går snabbt att beställa, få in och att äta. Ett vansinnesutbrott från Lilleman avhjälps lätt med att gå en runda runt torget. Allt medan mamma sitter kvar och studerar tapasmenyn på nytt.

De tapas som serveras är vällagade och presenteras snyggt. Det är så där fint upplagda att man vänder sig om när bordsgrannen får in en rätt man själv missat.

Det är extremt prisvärt.

Vi åt på Duo tapas 3 gånger under vår Sevillavistelse och med läsk och öl kostade det mellan 20 – 30 € för oss båda. Då åt vi 2 till 3 tapas var och någon gång även efterrätt. Det är så bra att vi kommer åka tillbaka enbart för att äta där igen. Det är inte vanligt.

Annonser

Sevilla.

Efter en tågresa på 2.5 timme från Malaga är vi framme i Sevilla. Vi ska låna en lägenhet av ett par vänner.

”Ta taxi från tågstationen, det kostar bara 10 €”, har de sagt till oss. Men vi går hela sträckan upp till stadsdelen La Macarena där vi ska bo. Jag tänker inte berätta för dem om att vi inte tar taxi, jag vill inte framstå som snål.

Efter en stunds promenad börjar vi komma in bland gränderna. Vi känner omedelbart att detta är någonting ovanligt. Vi vandrar längs calle San  Luis. Det är tomt på gatorna. Alla är nere på festivalplatsen. Hur kan man ha så mycket packning? Vi är ju bara 3 stycken.

Gränden där vi ska bo är så trång i den ena änden att vi måste gå runt. Vi tas emot av Juans bror och en väninna. De är glada över att se oss. Lägenheten är superfräsch. Jag tänker på Almodovar.

Väninnan är extremt förtjust i Lilleman. Hon börjar gulla med honom. Han börjar skrika. Hysteriskt. Högt.

Efter att hastigt sagt Adjö till de vänliga spanjorerna, lugnar sig Lilleman.

Vi har aldrig hört honom skrika så.

Det kanske bara var hans Sevillavrål.

Det är ju trots allt festival.