En dag i somras, det var måndagen efter midsommarhelgen. En helg som betyder allt och ingenting i Sverige. Här i New York är det nästan ingen som bryr sig, lite dans nere i Battery Park, thats it.
Vid lunchtid, när solen stod i zenit och den nästan 40 gradiga värmen var som grymast var vi ute med Lilleman och rullade vagn. Vi hade åkt till Christopher Street och långsamt sökt oss söderut i West Village.
Jag vet inte varför men New York bjuder ständigt på tillfällen att få en häftig bild. Man rör sig i denna djungel med en känsla av att tillhöra någonting spektakulärt, någonting utvalt. Det händer hela tiden saker som får en att känna sig så nära livet. Att vandra omkring på gatorna och avenyerna är som att befinna sig mitt i en film. Regisserad av syn, ljud och luktintryck. Man puffas hit och dit, blir nästan överväldigad av alla de val man måste göra, nedslagen av allt man tvingas låta fara förbi.
En man med ballonger. Gigantiska vita ballonger. Jag ser honom på andra sidan gatan och beger mig dit. Lilleman har även han upptäckt dem. Vi överger den Mexicanska restaurangen som var tänkt som lunchställe, tillfälligt ska tilläggas. Då vi närmar oss ballongmannen ser vi att det är med viss möda han får in ballongerna i portuppgången. Vi ser också en skylt på gatan. Någon ska gifta sig, skylten liksom basunerar ut detta faktum för alla som går förbi.
Det är vackert på något vis.
Ballongmannen försvinner, jag hann ta ett par bilder. Lilleman har nu upptäckt en kvinna med en stor hund och hon har även upptäckt honom.
Vi återgår till restaurangen. Lilleman äter guacemole och svarta bönor och jag firar min senaste ballongbild med ett par tacos och en karaff med Nordpolskall Virgin Margarithas.
svenskaresebloggen 